Jag har tappat räkningen på alla ställen jag har bott på. Är det illa?
Vissa ställen minns man dock- både ur ett positivt som ur ett negativt perspektiv.
Vid varje ny flytt ställer jag mig frågan om det blir den sista. Onödig fråga- för jag vet ju redan svaret. Nej, det är inte den sista. Nu står jag åter i flyttagen. Och det är inte den sista.
Ibland känns det tungt, emellanåt ganska kul. Just nu känns det mest stressigt.
Naturligtvis förknippas alltid ställen man har bott på med alla de bekantskaper man fått chansen att lära känna. Jag minns mig själv som naiv 19-åring i ett pulserande Paris och hur vi i avsaknad av vinöppnare öppnade vinet med vanliga fickknivar. Då bodde jag på 13 kvadrat, men hade en stor säng som ofta lånades ut till mina vänner.
Jag minns boendet i Norge och hur jag och min sambo då emellanåt gick som katter kring het gröt kring varandra. Jag vill minnas att hon irriterade sig på mig lika mycket som kunde göra detsamma på henne speciellt då hennes pojkvän var där. Eller pojkvänner kanske jag borde skriva.
Jag minns min studio i Grenoble, speciellt den dagen då electriciten bara försvann för att jag hade missat att anmäla och betala franska EDF. Jag minns rummet i London och lägenhetskamraterna. Jag minns det med blandade känslor. Jag minns också den risiga lägenheten på Cypern, hur mycket vi frös och hur fuktigt det var. Jag minns hur jag och den tjej jag deladde lägenhet med då allt som oftast valde att tillbringa all vår lediga tid i lägenheten under, helt enkelt av den anledningen för att det var så mycket varmare och hemtrevligare där.
Jag minns hur det kan vara att dela ett utrymme på 20 kvadrat med fem personer. Hur essentiellt det då blir att visa respekt och ta hänsyn till alla och en var, men samtidigt hur slitsamt det kan vara.
Jag minns mon appartement haussmanien i Paris, det lilla köket som man nästan var tvungen att backa in i och det knarrande trägolvet.
Jag minns korridorslivet i Sverige, speciellt minns jag den där amerikanen som allt som oftast valde att gå ut och festa i flip flops. Kanske inte så märkligt om det inte var så att det var december och snön hade börjat täcka både gator och hustak.
Jag minns alla andra ställen jag har huserat på och jag minns saker som inte bör förtäljas här. Minnen som sitter bakom pannbenet och som kan få mig att le, eller gråta. Jag har längre inte någon räkning på allla de ställen jag har bott på. Jag tror att det handlar om ett femtontal. Vad spelar det för roll att räkna? Jag har minnena kvar. det är det som är viktigast.
För varje ställe jag har bott på har jag alltid sagt att " jag är hemma". Vad innebär det egentligen? Att vara hemma någonstans. Att komma hem. Nu flyttar jag. Igen. Om en vecka kommer jag på tal om mitt nya boende säga att jag är hemma.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar